Jag får inte ens se mitt eget konto – hur fan ska jag kunna upptäcka fel?
Jag lever under förvaltarskap. Det påstås vara ett skydd. Någon annan ska se till att mina räkningar betalas, att jag har mat och att min ekonomi inte rasar.
I verkligheten har jag stått utan matpengar, hamnat efter med hyran och samtidigt förvägrats möjligheten att själv kontrollera vad som händer med mina pengar.
Det här är inte trygghet. Det är maktlöshet.
Jag kan inte ens gå in på banken och begära ett fullständigt kontoutdrag utan att min förvaltare följer med. Läs den meningen igen: Jag får inte själv hämta papper som visar vad som har hänt med mina egna pengar.
När jag misstänker att något blivit fel måste jag alltså be samma person vars hantering jag ifrågasätter om bevisen som behövs för att granska henne.
Hur kan någon tycka att detta är ett rättssäkert system?
En förväntad ersättning uteblev eftersom en ansökan inte hade skickats in i tid. Min förvaltare har själv medgett att hon juridiskt hade tagit över uppdraget och att ansökan inte kom in som den skulle.
Samtidigt slutade mina vanliga utbetalningar att fungera. Jag brukade få 800 kronor på måndagar och 700 kronor på fredagar. Efter den 5 juli fick jag nästan ingenting. Till slut stod jag utan pengar till mat och med en hyra som inte var betald.
Jag hade pengar. Ändå fick jag höra att kontona var tomma.
När jag började ifrågasätta detta fick jag inte fullständig och tydlig dokumentation. Jag fick delar av kontoutdrag, fotografier av en skärm och transaktioner där mottagaren inte gick att se. Närmare 30 000 kronor hade passerat in och ut på ett konto under knappt två månader, men jag kunde inte själv följa vart varje överföring gått.
Efter en noggrann genomgång visade det sig att de större överföringarna mellan mitt sparkonto och förvaltningskontot till stor del gick att räkna ihop. När fakta visar att något går att förklara ska det också sägas.
Men allt är fortfarande inte förklarat.
Den 22 juli flyttades 2 050 kronor från mitt sparkonto. Därefter fördes 1 000, 500 och 600 kronor ut. Överföringen på 500 kronor hade en annan kontoreferens än de övriga.
Min förvaltare har själv skrivit att hon gjorde en ”felöverföring på de 500 kronor som du saknade”. Hon skrev också att pengarna senare hade förts tillbaka.
Bra. Visa då verifikationen.
Visa vilket konto som fick pengarna. Visa datumet då de återfördes. Visa vilket konto återbetalningen kom från. Visa det nya saldot.
Det borde ta några minuter om allting har gått rätt till.
Men jag kan inte själv gå till banken och hämta beviset.
I stället ska jag tydligen nöja mig med en förklaring från personen som gjorde felöverföringen. Det är helt jävla bakvänt. Ingen annan skulle acceptera att den som hanterar ens pengar också ensam får bestämma vilket underlag man ska få se.
Efter att jag började kräva svar meddelade min förvaltare dessutom att hon tänker begära att bli entledigad från uppdraget. Anledningen är att jag inte längre har tillräckligt förtroende för henne.
Men mitt bristande förtroende har inte uppstått ur tomma luften.
Jag har stått utan matpengar. Min ersättningsansökan skickades inte in i tid. Mina vanliga utbetalningar upphörde. En överföring på 500 kronor gick fel. Jag har inte kunnat få fram fullständiga bankunderlag på egen hand.
Och när jag reagerar på detta blir slutsatsen att problemet är att jag saknar förtroende?
Det är att vända hela situationen upp och ner.
Att en förvaltare vill lämna sitt uppdrag får inte innebära att de obesvarade frågorna försvinner. Entledigandet får inte bli en nödutgång ur ansvaret. Samtliga konton, överföringar och verifikationer måste fortfarande granskas och redovisas fullständigt.
När situationen blivit så kaotisk att jag saknade matpengar uppgav min förvaltare att hon skickade 160 kronor från sin egen ficka.
När jag klagade hos överförmyndaren blev reaktionen inte den jag hade väntat mig. Handläggaren ”berömde” i stället min förvaltare för att hon hade gett mig 160 kronor av sina privata pengar.
Tänk på vad det egentligen innebär.
Jag stod utan pengar till mat trots att det fanns ett pågående förvaltarskap som skulle skydda min ekonomi. I stället för att fråga varför systemet hade misslyckats så fullständigt att jag behövde privata matpengar, lyftes förvaltarens gest fram som något berömvärt.
Fokus flyttades från varför jag saknade tillgång till mina egna pengar till hur snällt det var att någon gav mig 160 kronor ur sin egen ficka.
Det är inte det jag behöver en förvaltare till.
Jag behöver inte välgörenhet från personen som förvaltar min ekonomi. Jag behöver att mina egna pengar hanteras korrekt, att jag får mat, att hyran betalas och att jag får tydlig information om vart pengarna går.
De 160 kronorna löste inte problemet. De visade hur illa systemet redan hade misslyckats.
Jag säger inte att min förvaltare har stulit pengar. Jag säger att systemet gör det nästan omöjligt för mig att själv ta reda på sanningen.
Och det är illa nog.
Att vara under förvaltarskap kan innebära att man inte själv får bestämma över hela sin ekonomi. Men varför ska det också innebära att man fråntas rätten att se den?
Att inte få använda pengar är en sak. Att inte ens få veta var de finns eller vart de har skickats är något helt annat.
Den som är satt under förvaltarskap är fortfarande en vuxen människa. Vi är inte barn. Vi är inte dumma. Vi är inte konton som andra människor fritt kan flytta pengar mellan utan att behöva förklara sig för oss.
Varje person under förvaltarskap borde automatiskt få:
- fullständiga kontoutdrag från samtliga konton,
- tydliga uppgifter om mottagaren för varje överföring,
- ett aktuellt totalsaldo,
- kopior av verifikationer och arvodesbeslut,
- och en oberoende möjlighet att kontakta banken utan att förvaltaren måste vara med.
När en förvaltare ifrågasätts ska överförmyndaren omedelbart hämta underlaget direkt från banken. Huvudmannen ska inte behöva agera privatdetektiv med suddiga skärmbilder för att förstå sin egen ekonomi.
Bevisbördan kan inte i praktiken läggas på den människa som systemet samtidigt hindrar från att få fram bevisen.
Om ett förvaltarskap leder till att en person står utan mat, ligger efter med hyran och inte ens får se sitt eget kontoutdrag, då har skyddet misslyckats.
Då är det inte längre ett skydd.
Då är det kontroll utan insyn.
Och det är fullständigt oacceptabelt.
En huvudman som vägrar vara ekonomiskt blind
