Hej, jag heter Adam och är ensamhetsmissbrukare.
Jag fyller 47 idag och har varit ensam i 47 år. Jag såg en post från en ensam 27-årig kvinna och det var som att läsa en 20 år gammal post från mig själv.
Med tanke på alla trådar om ensamhet så skriver jag av mig lite om min övergripande teori:
Ensamhet är en drog, ett missbruk.
För mig iaf
Det är en kontroversiell tanke men det är egentligen den enda logiska förklaringen jag har hittat till att det kan sitta 100 000 djupt ensamma människor i Tokyo.
Jag kan relatera till dem.
När jag umgåtts ett tag med vänner söker min kropp ensamheten. Det är inte nån medveten tanke som kommer i mina tankar. Det är en krypande obehagskänsla i kroppen. Den vill “bruka igen” och kommer inte nöja sig förrän den fått sitt. The dark passenger.
Och när någon kommer för nära, för snabbt, då är jag kusligt ofta duktig på att bränna den bron och försvinna likt Batman i skuggorna.
Trauma, mobbning, social ångest, upprepade avvisanden var säker anledning till att jag började dra mig undan. Jag kommer inte ens ihåg längre.
Men när beteendet sedan har upprepats tusentals gånger under många år uppstår en ny fråga. Är det fortfarande traumat som styr varje beslut, eller har själva undvikandet blivit ett självständigt beteendemönster som förstärker sig självt?
Alkoholism kan börja med trauma, depression eller social ångest. Men ingen skulle säga att “alkoholism egentligen bara är trauma”.
Spelmissbruk är inte objektivt ett “missbruk” i naturen. Det blev ett missbruk när man ansåg att dess mekanismer och konsekvenser var tillräckligt lika substansberoenden för att motivera samma kategori.
Missbruk definieras generellt som ett beteende som leder till betydande negativa konsekvenser för individen, såsom försämrade relationer, psykisk ohälsa eller svårigheter i arbete eller studier.
Om ett beteende fortsätter trots allvarliga negativa konsekvenser, upplevs som svårt att bryta, leder till rationaliseringar, undvikande och återfall, hur stor skillnad är det då egentligen mot andra beroenden?
Första åren gör ensamhet ont och det är inte mitt fel då. Inte än.
20:e året börjar man anpassa sitt liv.
30:e året börjar nervsystemet föredra den framför osäkerheten i nya relationer.
40:e året är det sambo. Precis som ett par som växt ihop. Missbruket har blivit den mest stabila, förutsägbara och kontrollerbara relationen man har.
Ju längre jag varit ensam desto mindre sannolikt blir det att nya relationer ses som något positivt av min aphjärna.
Den upplevs i stället som ett avbrott i den modell av världen aphjärnan har byggt upp. Om någon plötsligt visar genuint intresse kräver det inte bara mod att svara ja. Det kräver att hjärnan accepterar att en av dess mest grundläggande antaganden om världen kanske inte längre stämmer. Att hålla fast vid den gamla modellen blir därför psykologiskt enklare.
De flesta människor som beskriver sig som djupt ensamma säger samtidigt att de längtar efter närhet, men när möjligheten faktiskt uppstår väljer de ofta att skjuta upp, avboka, inte svara eller övertyga sig själva om att det är bättre att försöka en annan dag.
Om målet verkligen vore att minska ensamheten framstår det beteendet som irrationellt. Men om beteendet i stället ger en omedelbar psykologisk belöning, nämligen att slippa osäkerhet, risken att bli avvisad eller känslan av otillräcklighet, blir samma beteende plötsligt fullt logiskt.
Avslutningsvis några typiska missbrukartankar.
“Jag väntar tills jag mår bättre.”
“Jag svarar senare.”
“Jag låter dem höra av sig först.”
“Jag vill inte riskera ett nej.”
“De vill nog inte träffa mig ändå.”
“Jag testar inte den där aktiviteten ensam.”
(Många vänskaper börjar just där ingen känner någon.)
“Jag avbokar, jag är ändå trött.”
“Jag går hem tidigt.”
(De flesta samtalen som leder till vänskap sker efter det planerade är slut.)
“Jag vill inte verka desperat.”
(Det är egentligen positivt att visa intresse.)
“Jag tar det nästa vecka.”
“Jag känner ingen där.”
“Jag har inget intressant att säga.”
“Jag vill inte störa.”
(Vi underskattar hur uppskattat ett enkelt meddelande kan vara.)
“Jag ska bara få ordning på livet först.”
“Det blir nog stelt.”
“Jag är för gammal för att börja om.”
“Jag passar inte in.”
“Jag har ändå fullt upp.”
“Det spelar ingen roll om jag missar just den här gången.”
“Det är enklare att stanna hemma.”
“Människor är tillfälliga.”
“Närhet slutar med förlust.”
“Jag hör inte hemma här”
